Mitt namn är Viktoria Sandberg, 19 år gammal och befinner mig i dagsläget i Sundsvall, Sidsjö om man ska vara mer exakt. Där har jag bott hela livet tillsammans med min familj som består av mamma, pappa samt tre av mina sammanlagt fem syskon. På fritiden umgås jag med mina vänner, jobbar och njuter av livets alla stunder.

Mitt liv har inte varit en dans på rosor, jag har varit med om mycket saker. Jag har gjort saker jag inte är stolt över, något jag ångrar idag. Har också haft det jobbigt i skolan, men det är inget jag tänker gå in närmare på. För att göra en lång historia kort, har hela min uppväxt varit väldigt traslig. Finns många orsaker bakom allt detta, men det håller jag för mig själv. Har förlorat alla mina far- och mor föräldrar efter bortgång, vilket även det sätter sina spår i lillhjärtat men livet måste gå vidare ändå. Men trots allt detta har livet ordnat upp sig på ett bra sätt och allt detta tack vare min familj och vänner som funnits där i alla tider.

För ca fem år sedan började jag träffa en kille och det pågick under en tid, men lyckan blev kort. Någonting gick snett, och vi tappade kontakten efter det. Nu, fem år senare har vi hittat tillbaka till varandra och är tillsammans sedan drygt ett halvår tillbaka och vi är lyckligare än någonsin. Hans namn är Viktor och det är honom jag älskar.

Som person är jag en lugn och snäll tjej, men ändå händer det att folk uppfattar mig som elak. Jag vet inte orsaken till detta eftersom jag är snäll mot alla som är snäll tillbaka. Samtidigt är jag inte en person som står och tittar på medans andra kastar skit på mig. Det är något jag inte accepterar, och då tar jag saken i egna händer.

Har sportat en stor del av mitt liv. Redan vid sex års ålder hade jag hjärta för fotboll och spelade i olika föreningar i hela tio år. Jag brann för fotboll länge och väl, men som allting annat så tappar man intresse någon gång och det gjorde jag vid sexton års ålder.
Egentligen var det inte det som var problemet, det som hände var att mitt dåvarande fotbollslag las ner och efter det fanns inte orken att söka sig till en ny klubb i och med att det var så mycket med skolan då och allt annat som livet innehåller.
Vid sjutton års ålder fick jag även ögon för cheerleading men det pågick bara under dryga halvåret innan jag tröttnade och på den vägen är jag.

Idag håller jag inte på med något men har fortfarande ett stort intresse då det gäller nästan all sport. Hockey är en svårslagen favorit, då Timrå IK hjälpt mig att öppna upp ögonen. Timrå IK är det enda laget i mitt hjärta och så kommer det förbli också.

Som avslutning vill jag tacka er alla som gjort detta möjligt för mig, tack. Utan er alla hade mitt liv inte varit så pass bra som det är idag.